Single Serving Best Friends

Såg en kortfilm på en annan blogg, som fick mig att tänka till, på något som jag funderat över tidigare, nu blev det här lite långt, i huvudet tänker man inte på hur mycket det blir på pappret..

I filmen frågade en man tre personer på gatan om de är någons favoritperson, och får tre olika svar.

Är jag någons favoritperson? Nej, och det är jag ganska säker på att jag inte är, samtidigt som jag inte kan komma på vem som är min favorit, jag fungerar inte på det sättet längre. Jag fokuserar inte på en enstaka person eller ett fåtal personer, så därför har jag inte längre någon riktigt nära vän, jag är lite bekant med alla istället för att vara med i en grupp, och jag har alltid ett visst avstånd, öppnar mig inte lika mycket.
För att förklara det ska jag berätta om mina gamla bästa vänner, för det är vad de är, "gamla".

Best friend number one
I början var det verkligen på riktigt, vi var bästa vänner, tillsammans hela tiden och allt som hör till, kommer inte ihåg hur det gick till men så var det, tills han förändrades till det sämre. Jag tyckte inte att han var lika kul att vara med längre, han blev självisk osv, vilket gjorde att jag drog mig bort för att se hur gräset växter på andra sidan vägen.
Såhär i efterhand så känns det lite som att jag svek honom, but that´s how life works..

Number two
Riktigt bra vän, men han var alldeles för populär, och är man populär så kan man välja och vraka, vilket ledde till att jag blev utkonkurerad, ersatt med någon bättre. Hm, jag kanske fick vad jag förtjänade?

Number Three
Har lånat lite av rubriken från Fight Club, och den här killen var ungefär som Tyler i den filmen, cool, självsäker och visste en hel massa grejer om allt. Man hade aldrig tråkigt med honom. Kärlek tog slut på det hela denna gången, hans föräldrar var skillda, och en sommar så träffade hans mamma en rik danskjävel (sorry danska folket) så han stack till Danmark... Det tog hårt..

Number four
Högstadiet, massa nytt folk, ny bästa vän. Första året var det verkligen vi, men över sommaren så reste han bort och när han kom tillbaka och skolan började igen så hade han bytt skola... Kände mig verkligen sviken då, men jag vet nog varför, han blev lite mobbad pga hans längd.

Number five
Gymnasiet, tog ganska lång tid innan vi blev vi, (hm, börjar låta som om jag är homo, men det är jag inte) men det blev inte "på riktigt". Vi hängde bara i skolan, då var vi bästisar, men jag träffade bara honom två gånger utanför skolan, och vi var aldrig hemma hos varandra. Efter gymnasiet träffades vi aldrig, jag har flyttat så det är ju inte konstigt, snackar ibland på msn..

Number six
Ny stad, nytt folk, ny klass. (gick basår 06/07) blev polare med en kille ganska snabbt, men han kom fram till att han var skoltrött så han hoppade av efter ett tag, lämnad igen..

Och där tog det slut, no more best friends. De har alltid försvunnit bara sådär, och varje ny gång har det inte riktigt blivit samma, inte lika nära eller hur man ska säga. Story of my life.

Om jag ska analysera mig själv, så försöker jag väl hålla mig väl med alla istället för att satsa allt på någon och bli sviken, vilket gör mig till en ganska olojal person.